ingen sömn här inte
Skulle precis gå upp o lägga mej, klockan är 23 här nu.
Men nu sitter det nån konstig människa här inne i vårat rum o pratar på skype eller nått hon är inte så himla tyst av sig. Sen det ena av killarna åker på onsdag så han håller på o packar. Jag får väl vänta ett tag helt enkelt..
Tänkte ringa ett par samtal då men finns ingen bra plats o alla är så himla högljudda överallt så går nog inte så bra.
Så jag får väl skriva lite mer då, alltid tidsfördrivande och skönt o tömma huvudet ibland även om det inte blir något intressant eller något som har med vårat resande o göra=)
Det finns en sak som jag saknar jättemycket, en känsla.
Den känslan man får när man tex har slitit arslet av sig på hästryggen i flera veckor utan framgång, suttit på banan o kämpat i den där jädrans galoppen o man kommer inte dit man vill, behöver inte vara något stort men man kommer bara inte dit man vill. Eller suttit på varendra träning o kämpat o svetten bara rinner om både sig själv och hästen. (just nu tänker ja såklart på mig o min fina Gala) Nästan gråtit av att man varit så arg och velat gett upp flera gånger. MEN så kan det vara en helt vanlig dag, man kanske är jätte trött o seg har jobbat hela dagen, så kommer den där helt underbara känslan. Även om de bara är för 1 minut, När man bara blir ett. ååååååhhhh vad jag saknar det. När Gala blir så otroligt mjuk o allting bara går helt rätt! Känns som jag kan släppa hela tygeln o bara hålla om med skänkel o ben o hon bara går där i en helt korrekt form. När man känner hur bakbenen trampas under i exakt rätt spår o ryggen höjs o man bara svävar. När man närmar sig hörnet o känner att man har hela hästen med sig o kan göra en korrekt öppna ut från hörnet, fortsätter in i en liten liten volt i mitten på långsidan o man fixar volten galant knappt utan att röra i munnen, o ut från volten kommer man in i en perfekt sluta som bara känns helt underbaaaaaaaart.
Fyfan vad jag saknar det. Det får allting att bara vara värt det. Flera veckors slit för en liten stunds känsla.
Och Gala var ingen lätt dam, hon hade sina bra och dåliga dagar, hon var inte byggd som en dressyrhäst och var framför allt inte inriden som som en "ridhäst" Så den där känslan på henne, den var oslagbar. Hoppas ja finner den igen på en ny vän. Saknar henne så himla mycket, drömmer om henne flera gånger i veckan.
Men ingen häst kan nånsin ersätta min tjej, hon var speciell, min Galadriel <3
Våran sista dag tillsammans<3 o tänk.. att jag fick den där känslan då.
Men nu sitter det nån konstig människa här inne i vårat rum o pratar på skype eller nått hon är inte så himla tyst av sig. Sen det ena av killarna åker på onsdag så han håller på o packar. Jag får väl vänta ett tag helt enkelt..
Tänkte ringa ett par samtal då men finns ingen bra plats o alla är så himla högljudda överallt så går nog inte så bra.
Så jag får väl skriva lite mer då, alltid tidsfördrivande och skönt o tömma huvudet ibland även om det inte blir något intressant eller något som har med vårat resande o göra=)
Det finns en sak som jag saknar jättemycket, en känsla.
Den känslan man får när man tex har slitit arslet av sig på hästryggen i flera veckor utan framgång, suttit på banan o kämpat i den där jädrans galoppen o man kommer inte dit man vill, behöver inte vara något stort men man kommer bara inte dit man vill. Eller suttit på varendra träning o kämpat o svetten bara rinner om både sig själv och hästen. (just nu tänker ja såklart på mig o min fina Gala) Nästan gråtit av att man varit så arg och velat gett upp flera gånger. MEN så kan det vara en helt vanlig dag, man kanske är jätte trött o seg har jobbat hela dagen, så kommer den där helt underbara känslan. Även om de bara är för 1 minut, När man bara blir ett. ååååååhhhh vad jag saknar det. När Gala blir så otroligt mjuk o allting bara går helt rätt! Känns som jag kan släppa hela tygeln o bara hålla om med skänkel o ben o hon bara går där i en helt korrekt form. När man känner hur bakbenen trampas under i exakt rätt spår o ryggen höjs o man bara svävar. När man närmar sig hörnet o känner att man har hela hästen med sig o kan göra en korrekt öppna ut från hörnet, fortsätter in i en liten liten volt i mitten på långsidan o man fixar volten galant knappt utan att röra i munnen, o ut från volten kommer man in i en perfekt sluta som bara känns helt underbaaaaaaaart.
Fyfan vad jag saknar det. Det får allting att bara vara värt det. Flera veckors slit för en liten stunds känsla.
Och Gala var ingen lätt dam, hon hade sina bra och dåliga dagar, hon var inte byggd som en dressyrhäst och var framför allt inte inriden som som en "ridhäst" Så den där känslan på henne, den var oslagbar. Hoppas ja finner den igen på en ny vän. Saknar henne så himla mycket, drömmer om henne flera gånger i veckan.
Men ingen häst kan nånsin ersätta min tjej, hon var speciell, min Galadriel <3
Våran sista dag tillsammans<3 o tänk.. att jag fick den där känslan då.
Kommentarer
Postat av: Mammie P
Lilla Gala<3
Trackback
